Sophie's Fashion

Har några minuter över, så jag testar att mobilblogga. Vet inte om det e min grej. Vad säger ni, ett kul inslag eller bara onödigt?

Okej, jag erkänner jag är helt såld på Marni-kollektionen för HM, speciellt accessoarerna. Äntligen ett riktigt schyst samarbete! När det här inlägget publiceras (tack Blogg.se för tidsinställda inlägg) står jag utanför en av HM’s butiker här i Stockholm och ja, köar! Då jag har mina kontakter, så har jag fått reda på att HM tyvärr har bestämt sig för att slopa det där med kö- och nummersystem, som de har använt sig vid de senaste kollektionssamarbetena. Så denna gång gäller det att vässa armbågarna om man ska hinna få tag i något. Gillar inte riktigt det. Det där med att slåss är inte riktigt min grej. Men, men jag och mina tjejkompisar ser detta med köandet som ett ypperligt tillfälle att hinna umgås och snacka lite skit. Vi har med oss smörgåsar och varm choklad, så oss går det ingen nöd på. Nu håller vi bara tummarna för att vi får tag på något av det vi har på våra önskelistor. Ovan ser ni några av de saker jag gärna roffar åt mig idag. Vad kommer ni att slåss för eller skippar ni hela grejen? ♥

Idag är ingen vanlig dag, idag är det nämligen Donnans födelsedag, hurra, hurra, hurra!!! Kan ni tänka er, min stora lilla tjej fylle ett! En annan kan inte riktigt fatta att det redan har gått ett år, sen den där dagen då man plötsligt inte bara hade sig själv att tänka på. Jag har länge funderat på att dela med mig av min förlossningsberättelse. Och det är av tre anledningar som jag nu väljer att publicera den så här, offentligt på bloggen. Den första är att jag skulle gärna vilja skriva ner min historia innan jag glömmer bort alla detaljer. För det andra så skulle jag en vacker dag skulle vilja dela med mig av den till Donnan. Och det tredje, för att jag vill att alla förstagångsföderskor (och alla ni andra med för den delen) där ute, för en gångskull ska få läsa om en positiv förlossningsupplevelse.

Min graviditet med Donnan hade fortlöpt utan några som helst komplikationer. Förutom att jag svullnade som en annan flodhäst och samlade på mig vatten, de sista två månaderna. Puh, det var riktigt jobbigt med en extra passagerare i långkalsongerna kan jag tala om! Min fina och härliga BM på MamaMia, sa alltid att vi hade en då duktig liten bebis med starka hjärtljud. Onsdagen den 23 februari var vi beräknade och samma dag vi hade en tid hos min BM, som hade lovat en hinnsvepning om inte vår lilla bebis hade kommit innan det. Väl inne hos min BM, konstaterade hon att jag var 4 cm öppen och att vi antagligen skulle få en liten bebis ikväll eller natt. Både jag och min man blev helt paffa. Att öppna sig skulle ju göra ont! Att föda barna ska ju göra ont! Sånt här tog tid! Det hade de ju talat om på alla kurser vi hade gått på. Jag kommer så väl ihåg att efter vårt BM-besök irrade vi runt på ICA, nere på NK och försökte handla mat inför det som komma skulle. För vi skulle ju ha en bebis imorgon och då har man ju ingen tid att handla! Intressant hur hjärnan fungerar i sådana tillfällen…

Men kvällen gick och natten gick och inte kom det igång något verkarbete eller några tecken på att det va någon bebis på gång. Maken hade tagit ledigt från jobbet och var ständigt beredd på att hoppa in i bilden för att åka till förlossningen. Torsdagen gick, fredagen gick, helgen gick och tom måndagen gick. Sen beslutade vi att maken fick gå tillbaka till jobbet, vilket han gjorde på tisdag morgon. Klockan 08.20 lämnar han mig för att åka och jobba. Jag ligger fortfarande kvar i sängen när han går och kl 08.30 beslutar jag mig för att gå upp. (Det där med att ligga i sängen och dra sig med en jätte kula på magen var tyvärr aldrig någon hit för mig.)

När jag reser mig ur sängen för att gå på toa, känner jag ett ”plopp” och det känns lite som om jag har kissat på mig. Inte mycket, men lagom för att det skulle bli lite vått i trosorna. Var det här vattnet som gick eller var det bara så att jag faktiskt hade kissat på mig? Alla som har varit gravida vet att det ibland kan trycka på på urinblåsan från oväntat håll. Men jag går på toa och känner mig inte klokare för det. Men strax där efter börjar jag känna den där välkända molande känslan bak i ryggen, ungefär som mensvärk. Jag ringer maken och talar coolt om att jag tror att det är idag som vi ska få barn och att det skulle vara bra om han köpa med sig lite lunch innan han kommer hem. Att föda barn kräver ju energi! Jag ser inte bara fram emot en god lunch, jag börjar även att koka mig en talrik gröt. Samtidigt som jag kokar min gröt passar jag på att ringa runt till nära och kära för att tala om att nu så börjar det dra ihop sig. Undertiden hinner värkarbetet bli mer kännbart, men aldrig jobbigt. Ännu hade jag inte ringt till förlossningen, då jag inte riktigt kunde klocka mina värkar, eftersom de bara kom tätare och tätare (10-5 minuters mellanrum). Men efter gröten så ringde jag. Där svara en tjej, som  ställer de vanliga kontrollfrågorna, så som hur ofta värkarna kom och om vattnet hade gått. Eftersom jag inte hade några problem med att tala och inte riktigt kunde svära på om vattnet hade gått, så säger hon till mig att jag ska åka in för en kontroll. Ok, det var jag beredd på. De vill ju att man ska spendera så lite tid på förlossningen som möjligt och det där med att bli hemskickad hörde ju mer till regel än undantagen.

När maken väl kommer hem, vid 09.15 står jag och hänger över handfatet och försöker andas mig igenom värkarna (som vid det här laget kom med 3-4 minuters mellanrum) samtidigt som jag borstar tänderna. Innan det hade jag hunnit trilla baklänges i duschen, då jag försökt att sätta mig på den specialinköpta pallen för ända målet, att sitta i duschen när värkarbetet kom igång. + rakat benen. Det är viktigt sånt där!;) Maken som redan innan var stressad, blev ännu mer stressad när han insåg att jag inte hade packat väskan färdigt (jag hade ju lagt fram allt jag skulle ha, men inte lagt sakerna i väskan). För det där med värkarbetet, sånt kan ta lång tid och då behöver man sysselsättning. Jag hade tom förberett med massor av filmer som jag skulle titta på hemma medan vi väntade på att få åka in till förlossningen. Men så mycket blev det med de filmerna.

Bilfärden till förlossningen gick hur smidig som helst. Kanske tackvare de gångerna som maken hade provkört dit under olika tider på dygnet. Väl utanför förlossningen släpper maken av mig, för att parkera bilden. Nu kommer värkarna med ca 2 minuters mellanrum och det är nu vårt äventyr börjar på riktigt. Jag ringer på och det kommer en tjej och öppnar. Jag försöker berätta att jag har ringt innan och att jag ska på kontroll, samtidigt som jag står och hänger mot väggen och andas mig genom en värk. Det syns klart och tydligt att här är det barn på gång. Tjejen som öppnar säger att det är inte till förlossningen jag ska utan till dörren 20 meter bort. I det tillfället kunde hon lika gärna ha sagt 20 mil bort, för det va så det kändes! Och inte fanns det någon stans att sitta. Som tur var dök maken upp och hjälpte mig bort de där 20 metrarna.

Väl där inne, kommer vi in i ett väntrum. Där det sitter andra gravida kvinnor, lugnt och stilla och väntar på sin tur. Själv kommer jag in där och frustar som en brunstig sjölejon hane. Då jag varken är kapabel till att skriva eller tala, blir det maken som får försöka få mig inskriven i receptionen, där det sitter en riktigt slö 50+ dam. Klockan är nu 10.15 och maken försöker påkalla hennes uppmärksamhet och ber först om ett rum, för att sedan ryta till om ett rum till sin fru som faktiskt håller på att föda barn. Efter mycket om och men så får vi i alla fall ett rum och en säng som jag kunde lägga mig på. Sitta i det här läget var det aldrig tal om. Och efter ytterligare en stund kommer en barnmorska in, som säger: Jaha, är det du som är Klara och är fem månader gravid och har blödningar? Nä, skulle inte tro det! Det är jag som är Sophie och jag ska ha barn nu! Något som hon först inte vart helt övertygad om(!) Men efter att maken hade övertalat henne om att göra en undersökning på mig, så var även hon på det klara med att här var det barn på gång.

Nu gick det undan. Jag blev hämtad av en sköterska, som körde mig i rullstol hela vägen till förlossningsavdelningen och som sedan även stannade med mig under precis hela förlossningen. Vilken trygghet det va! Jag blir tilldelad ett team med en rutinerad barnmorska och en barnmorska som var på slutet av sin utbildning + min sköterska som hade hämtat mig. Ganska tidigt stod det klar för mig att mitt team (förutom sköterskan) även hade en annan förlossning i rummet bredvid. Så jag tala om för dem att jag redan nu kan tänka mig ta ryggbedövningen, så jag skulle slippa vänta på den. Med mina barnmorskor bara skrattade och sa att för min del var det alldeles för sent för någon sådan och att jag skulle testa lustgasen. Det där med lustgasen var jag lite rädd för, så jag hade den bara på 50%. Men det funkade alldeles utmärk ändå.

Jag upplevde aldrig tiden på förlossningsavdelningen som långdragen. Långdragnast måste det nog ha känts för maken och sköterska, som jag tvingade att hela tiden hålla en hand på min mage. Fråga mig inte varför, men på något sätt kändes det bättre med någons varma hand på den stora magen. Efter ett tag föreslog min sköterska att jag skulle försöka gå på toaletten. Något som jag inte ens kom ihåg senast jag hade varit där. Då värkarna kommer så pass tätt så tvekar jag för att släppa lustgasen och ta mig ur sängen. Så min sköterska kör fram en ganska skräckinjagande anrättning, i form av en rullstol med en potta istället för en sits. Och upp på den försöker jag ta mig. Men jag kan bara inte sätta mig ner. Något drar mig där ifrån. Det är som om kroppen har blivit besatt och böjer sig bakåt i brygga. Samtidigt som jag brölar hela vägen ner från magen och upp i strupen. Något som jag så här i efterhand förstår var krystvärkar. Min sköterska hjälper mig tillbaka i sängen och vi jobbar vidare med lustgasen.

Nu undrar ni säkert vart maken tog vägen i den här historien. Och om jag ska vara helt ärlig så kommer inte ihåg så mycket mer än att han höll sig uppe vid mitt huvud. Höll handen på min mage, kom med peppade ord, gav mig Mer i tetrapack med sugrör och var bokstavligt talat mitt handtag när det var dags att börja krysta. Ett perfekt stöd till en frustande blivande mamma med andra ord.

Efter ett litet tag efter incidenten med pottrullstolen, kommer en av mina barnmorskor in och säger att det är dags att börja krysta. (Antar att min sköterska har varit i kontakt med mina barnmorskor, men det är inget som jag är medveten om.) Vänta nu lite. Det skulle ju ta lång tid att föda barn. Jag var ju beredd att åtminstone få vänta tills kvällen innan jag skulle få börja krysta. Men icke sa nicke, för efter en stunds krystnings arbete och brölande så kom det, klockan 13.16, ut en välskapt liten bebis. Som snabbt lades upp på mitt bröst.

Jag och min man, kanske mest min man, hade bestämt oss för att inte ta reda på könet innan. Till kråksången hör, att alla inklusive min älskade barnmorska på MamaMia trodde att det skulle bli en liten pojke. Jag hade alla tecken på att det skulle bli en liten pojke, linjen hela vägen över magen, formen, bebisens kraftig benstomme, hjärtljuden etc. Så när vår lilla bebis väl var ute och jag ganska snabbt frågar vad det blev. Uppmuntrades jag av mina barnmorskor att lyfta upp bebisen och titta efter. Snacka om att jag blev förvånad när jag inser att det är en liten tjej! Något som jag självklart talar om för maken, att vi har fått en tjej! Maken tror mig inte. Vi skulle ju ha en liten pojke! Och det enda han ser är en väldigt välhängd liten kille. Men det han ser är inte en snopp, utan i själva verket navelsträngen, som han strax där på får klippa av. Efter det blir vi lämnade alldeles ensamma med vårt lilla knyte och får landa lite i det vi just varit med om. Att allt gick så fort och att vi hade ju fått en liten tjej! Och så kom de berömda smörgåsarna och varm choklad (tror jag att det va, eller var det juice). Efter en timme (wow vilken timme!) var det så dags att lämna vårt trygga kokong (rum) och bege oss mot nya äventyr (patienthotellet) tillsammans med vår nyblivna lilla familjemedlem.

Jag har visserligen inget att jämföra med. Men jag upplever mig ha haft en relativt smärtfri och kort förlossning. Att få en förlossning på 4,5 timme, från att vattnet gick till ha bebisen på sitt bröst, är kort i mina ögon och helt fantastiskt. Att jag sen klarade mig på 50% lustgas förvånar mig också. Trodde att det skulle göra ondare än så. Men summan av kardemumman så var det inte alls så läskigt att föda barn som jag hade trott. Jag hade fantiserat om att jag skulle vanka hemma, ha ont, vanka i korridorerna på förlossningen och ha ont och få så ont och vara så trött att man får panik. Men jag slapp både vanka, vänta och ha allt för ont. Kroppen är en fantastisk skapelse och det mesta av det som händer under en förlossning (bortsätt från andning) kan man inte styra över. Utan det sköter kroppen av sig själv, lite som en maskin. En riktigt häftig maskin som kan skapa minimänniskor och se till att de kommer till världen på rätt sätt. Hoppas nu att någon av er där ute kan hitta lugn i min berättelse och att det faktiskt inte är så farligt att föda barn. Kvinnor har ju trots allt gjort det i alla tider! You can do it to girl! ♥