Jag kan tycka att det är rätt klyschigt med nyårslöften, speciellt när det är så få som faktiskt håller dem (mig inkluderat). Men i år tänkte jag göra det klyschigaste av allt – börja ett hälsosammare liv. Ja, eller vad man nu vill kalla det. Det är bara att inse – Jag är över trettio och ämnesomsättningen är inte som den va när man var sjutton.

Jag har aldrig sett mig själv som så ohälsosam. Visst har jag haft mina dagar då jag har legat på soffan och stoppat i mig det ena onyttigare än det andra. Men överlag så har jag alltid rört på mig, hoppat på bussen ett par stationer längre bort, gått dit jag ska om det är möjligt och tagit trapporna trots att det finns hiss. Och löparskorna har alltid funnits nära till hands.

Men när jag blev gravid med donnan hände något. Jag hade planerat att ha en aktiv graviditet, så det beställdes hem Fit Mamas-dvds och yogaböcker. Magen växte och hux flux hade vi flyttat och jag kunde inte längre böja mig ner för att sätta på mig skorna. Otymplig och med helt nya rutiner, kom jag aldrig igång med den där träningen jag hade fantiserat om. Fit Mama det va ju en sådan jag skulle vara!

Sen kom donnan. En vecka efter b.f. – den längsta veckan i mitt liv som slutade med den kortaste förlossningen jag vågat drömma om. 4,5 timmar från första värken till att hon var ute och det va inte ens särskilt jobbigt. (Vågar man säga sådant?) Trots att man har väntat och väntat och har haft all tid i världen att förbereda sig, så kan man aldrig föreställa sig hur det kommer att vara att få barn. Så här i efterhand kan jag lugnt konstatera att jag var i chocktillstånd när vi kom hem från Danderyds sjukhus. Antar att det är det som kallas för baby-bubblan. Jag pratar inte om någon baby-blues. Utan det faktum att man har blivit förälder. Kalla mig galen. Men under donnans första halvår var jag helt säker på att vilken dag som helst skulle någon (vem då?) komma och knacka på och säga att nu tar vi tillbaka bebisen. Allt var helt enkelt för bra för att vara sant! Mjölken sprutade (va tom inne på att jag skulle donera till neo ett tag, innan vi kom på att om jag pumpade så kunde maken också bli delaktig i matningen) donnan åt som hon skulle, bajsa på bestämda tider, knorrade lite om det blev för tråkigt och sov hela nätterna igenom. Guldläge för att börja träna kan man tycka. Men jag hade det ganska mysigt i min lilla baby-bubbla och kände ingen stress över att komma tillbaka till mitt gamla liv. Jag hade ju blivit mamma!

Någonstans där i min lilla bubbla trodde jag att kilona bara skulle rasa ju mer jag ammade. Jag hade ju sett det hända för mina vänner. Men kilona rasade aldrig. Trots låååånga och många promenader med barnvagnen. Visserligen hade allt vattnet som jag samlat på mig under graviditeten försvunnit och några extra överflödiga hekton. Men så mycket mer av viktnedgång såg jag aldrig röken av. När jag pratar om kilon och hekton så är det mer en uppskattning av vad fettansamlingarna på min kropp kan tänkas väga, då vi inte äger en våg. Är lite rädd för att jag ska bli besatt av vågen. Jag gillar ju nämligen det där med att mäta saker i siffror. Så i stället för kilon på vågen, så mäter jag mitt nya hälsosamma liv i centimeter på måttbandet. Centimeter är också siffror kan tyckas, men känns lite mer sundare på något vis än kilohets på vågen.

Alla som har fött barn vet att kroppen förändras, vare sig man vill eller inte. Bortsätt från de där extra kilona, så har min figur förändrats. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men jag upplever mig som plattare och bredare på något konstigt sätt. Något som inte minst märks i min garderob. Och om det är något som verkligen har fått mig att ta tag i de där extra kilona så är det just min garderob. Med över tio års erfarenhet av modebranschen så har jag mycket kläder och många plagg som jag verkligen älskar, men som jag tyvärr inte längre kan ha. Jag är inte sugen på att börja köpa upp mig på någon ”tjockis-garderob”, så utöver centimetrarna så är min garderob min största morot och måttstock. För det handlar inte om att jag ska bli någon size 0, utan komma tillbaka till mitt gamla jag. Ja, och sen så var det ju det där att jag har signat upp för att springa Midnattsloppet med grannfruarna, under en timme, som också kan ses som en morot…

Men morötter är inget som jag kommer äta av på ett bra tag, för jag har nämligen tänkt att ge det här med LCHF en chans. LCHF är kort och gott att man tar bort kolhydraterna och sockret och ersätter dem med fett, för att bli mätt. LCHF är ingen quick-fix-diet utan mer en livsstil och ett sätt att tänka när det gäller mat och energiintag. Jag har nu ätit enligt LCHF-principen i två veckor och det har redan givit resultat på måttbandet. Till och med maken kan se resultat med blotta ögat. Något som verkligen ger energi att fortsätta. Så med hjälp av en sund diet, bra tränings-dvs, långa promenader i skogen och några löprundor i veckan innan maken går till jobbet, hoppas jag att jag ska kunna komma tillbaka till mitt gamla jag.

Jag vet att jag vanligtvis är relativt reserverad med vad jag delar med mig av här på bloggen. Men för att sätta hela det här med ”nyårslöftet” på sin spets och sporra mig själv lite extra, så tänkte jag lägga ut mina fokusmått en gång i månaden. Och förhoppningsvis vill ni följa med mig på min viktresa a la ”Bye bye mummy tummy”.

Januari 2012 - stuss: 106cm och midja: 76cm ♥